Från VFU till Vincent...

Gårdagen var ytterst händelserik. Förmiddagen ägnades åt att jaga rätt på A-M som ska vara min handledare och att gå igenom klasser, planering, scheman m.m.

Under min jakt efter A-M (som inte hade något schemalagt just när jag var där utan kunde befinna sig i princip vart som helst) sprang jag dessutom på en massa gamla kollegor och lärare som jag själv haft och alla var väldigt frågvisa och glada över att snart få se mig där igen... Jag kommer bl.a. göra VFU på sexornas lektioner, alltså ha "mina" ungar! De jag hade i fyran när de skulle börja spela, tänk att de blivit så stora nu... Ska bli jättekul att se vad som hänt i den klassen!

När det var avklarat åkte pappa och jag till gymmet.
För ovanlighetens skull var det faktiskt folk där så det blev inte riktigt som det brukar, då vi spelar "våran" träningsskiva ganska högt och smålöjlar oss lite mellan varven. (Ibland blir det lite fjant-pingis mitt i, ibland lite internhumor...) Vi hann inte träna så länge eftersom min dejt med A-M tagit dubbelt så lång tid som jag hade tänkt men istället blev det rätt så effektivt, det som nu blev. Hade egentligen behövt en halvtimme till men, men... (Känner framförallt av att strech och uppvärming fick stryka på foten, dumt!)

Väl hemma blev det lunch och lite lugn innan jag åkte till stan för middag i M.L's Örnnäste.
Underbar utsikt från nionde våningen och lyxig middag bestående av indisk kycklinggryta med allehanda tillbehör. (Har självklart tiggt recept...) Efter en liten stund dök Lina upp och vi satt och lyssnade på musik, åt, drack och pratade en bra stund. (Lina befinner sig i skrivande stund i London där hon ska göra praktik drog vidare ut i ruskvädret mot Sliperiet.)

På Sliperiet konstaterade vi att ja, vi har inte varit där sedan stället var nytt...

Fem år sen alltså, var ju jubileum i helgen. När det sist begav sig var det våra klasskompisar som anordnat en minifestival som hette "Pop för nybörjare". Där spelade bl.a. de då något mindre kända Slagsmålsklubben och Lina och jag färglade affischer och satt i insläppet och vår lärare åkte sparkcykel runt lokalen. Minnen, minnen...

Vid garderoben träffade vi bl.a. världens goaste Prralin och hennes kompis K, oväntat men mycket trevligt!

Sen fortsatte kvällen på temat Oväntat... Först visade det sig att basisten i ett av förbanden, Wasted Bull, var ett bekant ansikte. Ytligt bekant förvisso, men ändå. Han åkte samma skolbuss som jag en gång i tiden. Kul att få se honom på scen, och bra var de också! Rockgenren som sådan är väl annars inget som gör mig knäsvag per automatik men det var faktiskt bra. Riktigt bra... Kul när folk vågar showa loss lite också. (Bilden föreställer förresten sångaren, inte basisten, om någon undrar...) Spaceiga Rymdrävarna var inte heller dåliga, de blev rent av inropade för ett extranummer. Det händer inte allt för ofta när man är förband, en eloge så god som någon!

Överraskning no.3 kom när Vincent äntrade scenen med sitt husband Jalla Jinx. Vem är kvällens trumpetare?
Riktigt kul! Han jobbar på KSC, där jag vikarierat, och brukar ofta hoppa in som förstärkning i Harmonikåren när vi spelar. Inte dåligt tryck i den luren inte... Jag hade sett fram mot just livemusiken, dessutom med blåsarinslag, och det fick jag ju!

Största showandet stod dock förbanden för. De lekte lite mer, men Vincent och Co. stod för den klart bästa och skönaste musiken, enligt mig. Klockrent! Precis vad jag längtat efter! Länge sen jag hörde något live som verkligen gick rätt in, förbi allt onödigt tänkande, bara rakt in, så himla skönt...

Pôjken, som ju är Ö-viking till viss del (gick 9:an och gymnasiet här), hade både brorsan och mamma på plats i publiken. Pappa Pontare var visst i Eskilstuna, eller nåt, och spelade själv. Hur som helst kul när någon halvlokal förmåga som ligger i hetluften har möjlighet att komma och förgylla evenemang som det här!

När spelningen var slut var ursprungstanken att vi skulle dra vidare och dansa av oss nånstans men vi hamnade i Örnnästet igen, Lina skulle ju upp rätt tidigt och iväg med flyget till London så vi varvade ner istället...

Lite synd tyckte jag, som var hur uppvarvad och danssugen som helst, men vi hade det både trevligt och mysigt och efter en stund var det dags för hemfärd. Med Vincent i stereon så klart! Såå sköna låtar, och ännu skönare nu när man hört dem live.