När jag just betalt min mjölk och mina två ananaser hörde jag tjejen bakom min rygg säga "Då får jag plocka bort nånting, jag hade bara 120:-..." och jag vände mig om och såg henne granska de fem-sex saker hon hade. "Jag hade gott om småpengar idag." sa jag och plockade fram en femkrona och petade i myntboxen. Jag hann notera att hon bara blev glad och inte besvärad, annars hade jag inte trängt mig på (somliga blir ju mer besvärade än glada). Vi bytte några ord, önskade varann trevlig helg och skildes åt glatt leende.
Två glada människor till priset av 2,50!
(Jag fick tillbaka växeln.)
Sånna små infall reflekterar jag knappt över, mer än att jag kollar av att jag inte gör någon förnärmad. Jag blir glad av när någon gör något för mig så självklart passar jag på själv. Varför inte? Det bara är så. Inte för att vara präktig eller få känna mig självgod utan bara för att. För att jag kan, för att det är självklart och gör mig och någon annan glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar