Det skulle kunna vara jag. Det gudomliga tålamodet har sina gränser, i alla fall när det gäller min egen inlärning och då i synnerhet när det gäller i gitarrsammanhang...
Gaaah vad mina fingrar inte vill! Vad illa det låter, vad strängarna sitter fel, vad banden sitter för tätt eller för långt isär... Vem fasen nöjde sig? Vem bestämde att "perfekt, nu ska det se ut såhär"?! Jag förstår inte. Det finns mycket dumt med många andra instrument också, även med "mina egna" precis som med alla andra men nej...
Ibland är jag positiv och ambitiös, ibland envis och halv aggressiv...
Ha, där fick du så du teg!
Det blev ett G i alla fall, sug på den du!
Vadå? F?! Osportsligt...
Barré-fucking-forget-it!
Hur svårt kan det va? Jadu.
Precis hur svårt som helst uppenbarligen.
Dels har jag en ganska mörk gitarrhistoria där jag suttit och gråtit på praktiska prov där jag ombetts spela skalor och trolla fram prima vista-komp och dels har jag aldrig hittat något som känns rätt. Det känns aldrig rätt. Varken jag eller mina fingrar hittar någon logik i det hela så det knyter sig krampaktigt i såväl fingrar som hjärnverksamhet. Nöta, nöta, öva, öva... Visst. För all del. Men somliga saker blir aldrig bättre känns det som.
Vissa onaturliga fingersättningar känns alltid fel och nej, det känns över huvudet taget inte som att gitarren är byggd för att spela på. (Om jag ska vara ärlig, och det är jag.) Spreta med fingrarna på det viset, låsa dem i positioner som kroppen aldrig någonsin kommit på av sig själv, med bara yttersta fingertoppen nedtryckt...
Och. Jag har något helt annat i huvudet.
Inte för att jag är speciellt bra på det heller (nej, faktiskt inte, borde vara enormt mycket bättre med tanke på hur länge jag spelat) men blåsinstrumentens grepp och logik är liksom min mentala modell för hur saker och ting ska funka. Att plöja in ett parallellsystem till det är lättare sagt än gjort.
Inte flytta runt på fingrarna och positionera om dem i olika "mönster"...inte, inte!
Jag känner mig inte så lite trög emellanåt kan jag säga...
Jag borde väl kunna, lika väl som någon annan... Jag som egentligen är både lättlärd och någorlunda intelligent, varför inte? Visst, min personliga relation till det åtminstone visuellt tilltalande instrumentet är inte odelat kärleksfull och visst sätter det säkerligen en del käppar i hjulet men ändå. Det borde inte vara omöjligt för det. Framåt går det förvisso, men segt.
En del av mig vill drämma den i något hårt och vasst, en del sitta kvar och envisas tills fingrarna blöder.
Får väl se vilken del som vinner i slutänden. Förmodligen den envisa, det brukar bli så... Att acceptera att något inte går, hur idiotiskt detta "något" än är, ligger inte för mig.
Må envisheten segra! Tillsist...
(Men det lär dröja.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar