Hur blev det såhär? Hur hamnade jag här? Redan?
Hem på söndag. Har inte bokat biljett, har inte ägnat packningen en tanke, har inte hunnit med allt jag tänkt hinna (skolarbete, saker jag skulle hinna göra och se)... Imorgon är det sista dagen, söndag räknas inte.
Det känns hemskt. Hemskt konstigt.
Dels för att jag inte riktigt fattat att det är så, dels för att jag inte hunnit med, dels för att... Det har varit första gången vi varit på ett och samma ställe tillsammans i en månad. På två år. Nu har vi förvisso hunnit med att ligga sjuka bägge två o.s.v. så visst, det har inte varit den ultimata tillvaron men det är väl så vardagen ser ut? Den underbara vardagen som vi aldrig riktigt fått dela med varandra...
Att komma hem igen känns alltid...märkligt.
Ovant och konstigt men ändå så himla "som vanligt". Märklig, och oftast jobbig, känsla... När allt känns avigt och konstigt och fel men ändå så väldigt...vanligt. Allt är ju egentligen som det alltid har varit, precis som man är van, egentligen... Fast man har vant sig vid något helt annat som plötsligt försvunnit.
Visst tänker jag på vad folk har för sig hemmavid, vad de gör, vad jag skulle göra om jag var där och så, men ändå... Jag önskar sällan att jag var där istället för här. Långt mer sällan än jag trodde att jag skulle.
Det jag saknar mest när jag är här är folk, och katterna.
Folk, och vissa saker som man helt enkelt inte kan göra här. (Som antingen kräver specifika platser eller specifika platser...) Här är jag väldigt mycket för mig själv när Martin jobbar men det gör ingenting. Inte nu i alla fall. Jag behöver det. Gå höger i korsningar där vi alltid tar vänster, gå några kvarter längre än jag nånsin varit... Har jag inget bättre för mig så är det ett bra sätt att fördriva tiden och vidga vyerna. För mig är det perfekt. Just nu är det precis vad jag behöver. Det, och det faktum att han alltid kommer hem när jag varit ensam färdigt. Hem till mig, eller så kommer jag hem till honom. Hemma. Vi. Det är så jag vill att det ska vara...
3 kommentarer:
Vad glad jag blir nar jag laser det har. Inte for att du maste aka ifran honom, men for att ni har det sa bra! Annars forstar jag precis kanslan av att inte vilja aka hem, aven om min situation ar lite annorlunda. Jag saknar folk, och kisse, och vissa andra saker (mat, gott vatten och ibland saker man kan gora i stan) men annars har jag ingen hemlangtan alls. Jag trodde inte jag kunde kanna sa har. Jag trodde jag var domd till evig hemlangtan. Tydligen inte. Det kanns konstigt.
Avstånd är inge roligt...
Jobbigt med avstånd. Du får helt enkelt (?) gå o bli Sthlmare kusin!! Jag kommer gärna o hälsa på er!! :)
Skicka en kommentar