Vackert var det. Vackrare än vackert. Alla grät. Precis alla. Prästen fick torka tårarna och snyta sig emellanåt, kantorn såg allmänt bedrövad ut och grät han med. (Båda kände H väldigt väl, han var väldigt aktiv i Pingstförsamlingen.) M, hans svärdotter, sjöng den mest känslosamma sång jag någonsin hört och för första gången hörde jag en samstämmig bild av en människa förmedlas. Jag tror alla kände igen sig allt som sas om honom, och det var mycket. Ofta lyfts ju något som är okänt och obekant för åtminstone någon men här var alla eniga.
Rektor, kollegor och elever från skolan han jobbat på var där. Släkt och en herrans massa vänner... Själva ceremonin i kyrkan tog 1.45, och minnesstunden efteråt fortsatte nog en bra stund sen vi åkt. (Jag skulle ju med flyget och hade inte med mig packningen.) Innan jag kommit fram, och i säng, hann klockan bli rätt mycket. Igår blev inte mycket gjort men det var rätt skönt. Det behövs ibland. Det där ingenting, låta saker bli om det vill sig men annars bara vara.
1 kommentar:
Det låter fantastiskt vackert, gullan. Bilden var väldigt fin, och väldigt passande.
Skicka en kommentar