Begravningar brukar mest vara en vacker ritual för mig. Ett sätt för folk att få visa något de kanske inte orkar uttrycka personligen just då. En jobbig ritual förvisso, men inte värre än det som redan är ett faktum. Det tar jag itu med på egen hand.
Nu är det inte så. Nu är det jobbigt. Stämningen i huset är inte tryckt tystnad men den finns i varje ord och rörelse och är så obeskrivligt tung... Vissa förluster är mer acceptabla än andra. Bättre motiverade. Mer rättvisa, om rättvisa nu finns. Vissa tegelstenar skapar större hål när de försvinner, trots att de egentligen är lika stora som de övriga.
Att se, känna och nästan kunna fysiskt ta på andras sorg men inte kunna göra annat än att visa sin egen är maktlöshet och litenhet av värsta sort...
1 kommentar:
En väldigt jobbig ritual, men en nödvändig sådan. Förstår att det känns tungt och konstigt, om jag vore närmre skulle jag hålla handen, gullet. Och kom ihåg att du gör mycket för andra bara genom att finnas!
Skicka en kommentar