Bara Mig

Bara.
Bara, bara Mig...

Därför är det så lätt att välja bort studier eller andra ego-nyttiga aktiviteter. Gör jag det så är det bara mig det gagnar, gör jag det inte så är det bara mig det drabbar.

När jag satt och svor över böckerna och kursen i största allmänhet för några dagar sen sa Martin att jag måste se till att jag gör det, om jag nu vill göra det, för min egen skull för "ingen kommer att tacka dig för att du gör det." Vilket ju är sant. En följd av det är ju också att ingen heller kommer sörja om det blir ogjort. Där, precis där, klämmer också skon...

Det är så sanslöst mycket lättare att komma sig för med att göra något för att någon annan verkligen blir glad för att man gör det eller för att man vet att det som inte görs på något sätt drabbar någon annan.

Hur viktig är Jag i det sammanhanget? Inte viktig alls. När det gäller löjliga småsaker är jag rätt bra på att ta hand om och bekräfta mig själv. Går vi över till större, och svårare, saker som kräver både ansträngning och motivation är det kört direkt. När det ändå väl blir av, vilket oftast beror på att jag "hittar på" ett behov hos någon annan som motiverar det hela, så kan jag känna mig duktig och nöjd efteråt men utan "påhitt"... Då händer det ytterst lite.

Jag vet inte varför, för det stämmer egentligen inte alls med min bild av mig själv, men i sånna lägen är jag det oviktigaste i världen. När det bara drabbar, eller gynnar, mig. Det argumentet håller nästan aldrig, inte när det verkligen gäller. Dessvärre känner jag igen det. Vi är allt för många som fungerar likadant, och det är inte annat än tragiskt. Varför duger man inte själv som Högre Syfte?