Ibland kommer det förflutna ikapp en. Det kan ha smugit sig på en och lurat bakom ett hörn en längre tid eller så säger det bara pang när man minst anar det. Ibland hade man helst sluppit, och då gör det ont, men det finns faktiskt tillfällen då den där smällen ger masochistiska vibbar... Kärlek i kubik. Pang! Så fort, så oväntat och ack så underbart.
Umeå har haft en tendens att vara knutpunkt för alla de smällar, ur båda kategorier, men på senare tid tycks jag ha jobbat mig ifrån den smärtsamma. Kanske är det så att det inte längre har samma effekt, att tiden gjort det förflutna mer tandlöst, eller så är det kanske så att jag är mer mottaglig åt alla håll. Ett tag kändes det som om jag stängde ut väldigt många ur mitt liv för att jag bara behövde få vara ifred men nu tycks folk trilla in igen, lite eftersom.
Man skulle nog kunna likna det vid lite av en antibiotika-effekt. Bort med allt, ingen skillnad på bra och dåliga bakterier, här ska bli rent! Bort! Det åkte ut en hel del som varit önskvärt att behålla men det var nog ett måste.
Nu tycks balansen vara på god väg att återställas. Vissa kommer smygande medan andra kraschlandar men alla är lika välkomna. Det känns skönt att jag orkar ta tillvara på det på ett annat sätt nu för tiden. Ta tillvara och ta tag i. Det som kommer det kommer men jag står kvar. Kom bara. Se mig i ögonen. Det får väl komma ett bakslag ibland, det ingår. Jag vet att minst två av tre smällar kommer vara av det önskvärda slaget så jag tackar och tar emot. Det som inte dödar härdar och så vidare... Fullt så enkelt är det ju inte men det känns onekligen tryggt att veta att man håller.
Så nu väntar jag bara på alla smällar... De där oväntade men kärleksfulla mötena som kanske inte innehåller så många märkvärdiga ord alla gånger men små gester som säger så oändligt mycket mer. Samma leende som sist. Samma humor. Samma blickar.
Det gör inget om det blir som en slag i magen så jag tappar luften när jag minst anar det, det är lugnt.
Det är ju inte alltid så våldsamt men det händer och jag har i ärlighetens namn undvikit det ett tag, även de där kärleksfulla smällarna, men nu står jag bara här och tar emot så på mig bara! Den där svedan efteråt, känslan som sitter kvar i kroppen efter en riktig fullträff, den är svåröverträffad... Att beröra är en sak, att lämna avtryck är en annan.
Umeå har haft en tendens att vara knutpunkt för alla de smällar, ur båda kategorier, men på senare tid tycks jag ha jobbat mig ifrån den smärtsamma. Kanske är det så att det inte längre har samma effekt, att tiden gjort det förflutna mer tandlöst, eller så är det kanske så att jag är mer mottaglig åt alla håll. Ett tag kändes det som om jag stängde ut väldigt många ur mitt liv för att jag bara behövde få vara ifred men nu tycks folk trilla in igen, lite eftersom.
Man skulle nog kunna likna det vid lite av en antibiotika-effekt. Bort med allt, ingen skillnad på bra och dåliga bakterier, här ska bli rent! Bort! Det åkte ut en hel del som varit önskvärt att behålla men det var nog ett måste.
Nu tycks balansen vara på god väg att återställas. Vissa kommer smygande medan andra kraschlandar men alla är lika välkomna. Det känns skönt att jag orkar ta tillvara på det på ett annat sätt nu för tiden. Ta tillvara och ta tag i. Det som kommer det kommer men jag står kvar. Kom bara. Se mig i ögonen. Det får väl komma ett bakslag ibland, det ingår. Jag vet att minst två av tre smällar kommer vara av det önskvärda slaget så jag tackar och tar emot. Det som inte dödar härdar och så vidare... Fullt så enkelt är det ju inte men det känns onekligen tryggt att veta att man håller.
Så nu väntar jag bara på alla smällar... De där oväntade men kärleksfulla mötena som kanske inte innehåller så många märkvärdiga ord alla gånger men små gester som säger så oändligt mycket mer. Samma leende som sist. Samma humor. Samma blickar.
Det gör inget om det blir som en slag i magen så jag tappar luften när jag minst anar det, det är lugnt.
Det är ju inte alltid så våldsamt men det händer och jag har i ärlighetens namn undvikit det ett tag, även de där kärleksfulla smällarna, men nu står jag bara här och tar emot så på mig bara! Den där svedan efteråt, känslan som sitter kvar i kroppen efter en riktig fullträff, den är svåröverträffad... Att beröra är en sak, att lämna avtryck är en annan.
2 kommentarer:
Jag tror jag förstår vad du menar, även om jag själv inte är på samma vis. Dock har jag också en förmåga att stänga ute folk ur mitt liv, med undantag för ett litet fåtal (dig bl.a.). Det är extra tydligt när jag börjat lära känna folk på exempelvis en kurs eller en tillfällig arbetsplats; när kursen/arbetet är slut så slutar jag helt umgås med de jag pluggade(jobbade med. Även om jag gillar dem så bryter jag helt. Jag tror det är kopplingen mellan personerna och platsen jag lärt känna dem som jag inte orkar med (eftersom jag hittills inte jobbat med/pluggat något jag verkligen VILL GÖRA så har jag negativa känslor till det mesta av det).
Förstår hur du menar också men jag syftade mest på brytningar som "bara blivit" för att man backat ur eller dragit sig undan. När man någon gång ses igen kan det antingen bli en nystart eller så blir det ett hej-vad-kul-att-ses-vad-gör-du-vi-måste-höras och inget mer för att man fortfarande varken vill eller orkar. Men när det smäller till på riktigt och man tar emot och inte släpper taget, då känns det...
Skicka en kommentar