Inside out... (Umeå-vecka Deluxe)

Shit vilken vecka! Jag var trött redan innan och nu är jag definitivt slutkörd...

Grupparbeten och rep tog sin lilla tid och att jag sen fixa ett grupparbete till kursen i interkulturell pedagogik och en hemtenta (skriva en vetenskaplig artikel utifrån ett givet ämne) i systematisk teologi var som en dubbelprick över i:et. Förutom igår då vi slutade tidigt var det bara i torsdags jag kom ifrån skolan i rimlig tid. I måndags var klockan efter sju, i tisdags efter tio och i onsdags lite efter åtta... Lägg till detta en vandrarhemssäng med knölig ribbotten, en redig förkylning och på tok för trevligt sällskap för att man alls ska prioritera sömn. Sjukt övertrött, speedad och trögtänkt på samma gång. Ont i halsen, tom i huvudet. Glad.

Så in i själen glad över att ha alla underbara människor omkring mig, även om jag själv inte orkar leva upp till den nivå och det engagemang jag skulle vilja. Så in i själen glad att ha den där underbara människan som jag delar våningssäng med i mitt liv...

De där veckorna i Umeå går alltid, på nåt sätt. Oavsett vilket mentalt skick man är i när man kommer dit så går det. På något märkligt sätt har det haft en tendens att hända saker just i anslutning till Umeå-veckorna. En del av tillvaron har vänts upp och ner och sen har man slängts in i en Umeå-vecka med allt vad det innebär, och där har energin och det inre kaoset på nåt sätt tagit ut varandra.

I torsdags kände kroppen dock för att jävlas och så snart jag kommit i säng med min hesa hals där vid midnatt nån gång så svullnade näsan igen. Väldigt onödigt! Tvingas andas genom munnen när man har ont i halsen är ingen höjdare, för då börjar man hosta och hosta är ingen höjdare om man tänkt sova... Vid fyra gav jag upp sömnförsöken men låg envist kvar tills klockan släpat sig fram till fem, då steg jag upp och stod i duschen en halvtimme med huvudet mot väggen medans världen snurrade. På schemat stod allehanda uppspel men eftersom vår grupp gjort bort det redan på torsdagen så var det bara att lyssna. Vi slutade en timme tidigare än tänkt och när jag sen kom hem med mitt pick och pack rasade jag ihop raklång på sängen.

Mitt förkylda och övertrötta tillstånd till trots så kom jag mig faktiskt iväg till M's 25-årsfirande. Stillsamt och trevligt var det, helt perfekt för min del, sent blev det heller inte och skjuts fick jag hem. Sov sedan som en sten till sju imorse då mitt dunkande huvud väckte mig. Jag kom mig upp, sparkade tån i sovrumsdörren, fick i mig en alvedon och somnade om. Tre timmar senare knackade mamma på dörren och ville höra hur det var... Jotack. Jag lever. Jag känner verkligen att jag lever.