Drömmar vs. Spiksoppa

Dröm och verklighet. Kan man förena dessa tu och bevara balansen i nöd och lust så är man inte bara född under en lycklig stjärna utan förmodligen också en hårt arbetande realist.

TV:n matar oss med Askungehistorier och dokusåpor där folk vinner en chans att göra succékarriär inom sin drömbransch. På vägen gallras det hårt och folk som lever för enbart drömdelen av konceptet faller hårt. Vissa håller drömmen vid liv hela vägen fram till segerjublet i sista avsnittet men hur många håller för verkligheten, ett år senare? Fem år senare? Din talang är intet värd om du inte kan anpassa den till mallar som marknaden tillhandahåller, eller lära dig att nyttja mallarna för att tjäna ditt eget syfte.

Konstnärlig frihet förekommer bara ytterst sparsamt i det allra översta skiktet och inte ens där kan du blunda för att din framgång faktiskt är beroende av andras gillande. Idolvinnarna hoppar jämfota med tårar i ögonen för att ett halvår senare, när nästa säsong drar igång, få se sina skivor inta bensinmackarnas 49-kronorshylla. Så mycket för nyhetens behag, tack nästa!

Att gå den där smala utbildningen, vingla fram längs den smala vägen, enträget fortsätta brinna för sin dröm, hoppas på tillfället och på att kunna hålla sig kvar... Försök gärna, men bara om du vet att du överlever smällen som i 9 av 10 fall kommer som ett brev på posten.

När det skiter sig vill jag bara komma med ett litet tips: På spiken som blir kvar när alla illusioner är bortskalade kan man koka en rent gudomlig soppa...

Behåll kärnan, det verkligt relevanta, och utgå ifrån den när du öser ner mer matnyttiga saker i grytan. Poängen är inte att du ska leva på spik och endast spik utan att du ska bli mätt, eller hur? Jag vill inte påstå att man gör bäst i att skjuta prick på sina drömmar och glömma allt vad ambitioner heter men verklighetsanpassning är nästan alltid den gyllene vägen till förverkligande. Konsten är att göra det på det där balanserade sättet som ger det där fröet i själen styrka nog att leva samtidigt som man måste se till att någon vill vattna det (läs: den uppskattande omvärlden) också.

Visst har det funnits ett fåtal som lyckats stövla fram på sin egen väg, kommit, sett och segrat. Ihågkomna av eftervärlden, älskade, banbrytande, unika. Och på rätt plats vid rätt tillfälle. Kanske får man nöja sig med att sitta på ett moln och se ner på världen när den mognat och någon gör det där storslagna jag skulle ha gjort, se ner på någon som lyckas och får all ära som borde ha varit min. Kanske det. Livet är inte rättvist, inte ens orättvisorna delas lika, men vadå?

Jag tror inte att de lyckade människorna nödvändigtvis är lyckligast när de dör. Lyckligast är den som somnar in mätt på spiksoppa.