Egoistisk välgörenhet?

Det låter bakvänt, men jag tror inte bara att det finns utan också att det är rätt vanligt.

Stoppar man en slant i den där bössan för att man verkligen bryr sig om det goda ändamålet? Handlar det om att man vill andra väl eller vill man sig själv väl? Reser man sig på bussen av omtanke om den gamla eller för att det skulle kännas pinsamt att sitta kvar eller kanske för att man vill få uppskattande leenden?

Många gånger handlar det nog om att tillfredsställa den där Kalle Anka-ängeln man har på ena axeln och samtidigt få räcka ut tungan åt det dåliga samvetet. Ha! Där ser du att jag är snäll och tänker på andra...pilutta dig! Att man dessutom kan få ett gott ord från någon annan för det man gör skadar ju inte heller.

Jag petar hellre ner slantar i de gamla tanternas bössor än skickar mitt bidrag via internetbank och SMS. Främst för att det också gläder tanten som står där. Oftast är det också just för hennes skull jag gräver i fickorna eller plockar fram plånboken. Jag tycker om att se folk bli glada. Jag tycker om... Där har vi det igen. Men spelar det någon roll? Om det nu är så att jag eller någon annan ger eller gör något snällt för att vi själva mår bra av det, alltså av egoistiska skäl, men det samtidigt finns någon eller några i "andra änden" av handlingen som också får ut något gott av det så borde väl allt vara frid och fröjd? Eller? Måste handlingen vara helt igenom osjälvisk?

Så länge det finns balans tycker jag att det är okej, men att se hur somliga spelar ut rollen och det blir ett parodiskt åh-se-så-jag-offrar-mig-för-den-goda-sakens-skull kan nästan få mig att må dåligt. Att göra nåt som inte kräver någon som helst personlig ansträngning eller uppoffring* och sedan förvänta sig tacksamhet och uppskattning för det... Skulle tanten med bössan för ovanlighetens skull bara snörpa på munnen och titta bort skulle jag ju inte bli sur, för slantarna gör ju sin nytta ändå. Kan man inte nöja sig med det är man ute och cyklar, enligt mig.

Att suga åt sig av känslan av att ha gjort något bra och osjälviskt behöver inte vara själviskt, så länge det inte var det som motiverade handlingen från första början. Så länge det inte alltid är jakten på uppskattning och bekräftelse som driver... Så tänker jag.

Men, men... Oavsett vad som motiverat personen till handlingen, som i sig själv är god, så är det kanske att betrakta som tur, för mänsklighetens skull, att den där ego-bekräftelse-jakten tog sig just det uttrycket. Alltid något. Bättre än inget. Eller? Lösa fredagstankar, håll med eller säg emot...
________________________________________

*Tänk kändis-skänker-klädesplagg eller signerat foto/"konstverk" till en välgörenhetsauktion (och får en massa gratis PR och pratar baaaara om den där välgörenhetsgrejen och hur braa det känns att kunna göra nåt i månader framöver) eller stjärna-skaffar-fadderbarn och anger det som del av familjen i intervjuer... Visst är handlingarna fina på det sätt att de gör nytta men det är ju lika märkvärdigt att en miljonär har sju fadderbarn som att jag slänger en tia i Frälsningsarméns kokande gryta, sett i förhållande till våra resurser.