Död och återuppstånden!

Uppdatera era länkar, Virgin On The Rocks har dött och återuppstått här:

http://ellenmariamadelaine.wordpress.com/

Hit me hard!

Ibland kommer det förflutna ikapp en. Det kan ha smugit sig på en och lurat bakom ett hörn en längre tid eller så säger det bara pang när man minst anar det. Ibland hade man helst sluppit, och då gör det ont, men det finns faktiskt tillfällen då den där smällen ger masochistiska vibbar...

Kärlek i kubik. Pang! Så fort, så oväntat och ack så underbart.

Umeå har haft en tendens att vara knutpunkt för alla de smällar, ur båda kategorier, men på senare tid tycks jag ha jobbat mig ifrån den smärtsamma. Kanske är det så att det inte längre har samma effekt, att tiden gjort det förflutna mer tandlöst, eller så är det kanske så att jag är mer mottaglig åt alla håll. Ett tag kändes det som om jag stängde ut väldigt många ur mitt liv för att jag bara behövde få vara ifred men nu tycks folk trilla in igen, lite eftersom.

Man skulle nog kunna likna det vid lite av en antibiotika-effekt. Bort med allt, ingen skillnad på bra och dåliga bakterier, här ska bli rent! Bort! Det åkte ut en hel del som varit önskvärt att behålla men det var nog ett måste.

Nu tycks balansen vara på god väg att återställas. Vissa kommer smygande medan andra kraschlandar men alla är lika välkomna. Det känns skönt att jag orkar ta tillvara på det på ett annat sätt nu för tiden. Ta tillvara och ta tag i. Det som kommer det kommer men jag står kvar. Kom bara. Se mig i ögonen. Det får väl komma ett bakslag ibland, det ingår. Jag vet att minst två av tre smällar kommer vara av det önskvärda slaget så jag tackar och tar emot. Det som inte dödar härdar och så vidare... Fullt så enkelt är det ju inte men det känns onekligen tryggt att veta att man håller.

Så nu väntar jag bara på alla smällar... De där oväntade men kärleksfulla mötena som kanske inte innehåller så många märkvärdiga ord alla gånger men små gester som säger så oändligt mycket mer. Samma leende som sist. Samma humor. Samma blickar.

Det gör inget om det blir som en slag i magen så jag tappar luften när jag minst anar det, det är lugnt.

Det är ju inte alltid så våldsamt men det händer och jag har i ärlighetens namn undvikit det ett tag, även de där kärleksfulla smällarna, men nu står jag bara här och tar emot så på mig bara! Den där svedan efteråt, känslan som sitter kvar i kroppen efter en riktig fullträff, den är svåröverträffad... Att beröra är en sak, att lämna avtryck är en annan.

Inside out... (Umeå-vecka Deluxe)

Shit vilken vecka! Jag var trött redan innan och nu är jag definitivt slutkörd...

Grupparbeten och rep tog sin lilla tid och att jag sen fixa ett grupparbete till kursen i interkulturell pedagogik och en hemtenta (skriva en vetenskaplig artikel utifrån ett givet ämne) i systematisk teologi var som en dubbelprick över i:et. Förutom igår då vi slutade tidigt var det bara i torsdags jag kom ifrån skolan i rimlig tid. I måndags var klockan efter sju, i tisdags efter tio och i onsdags lite efter åtta... Lägg till detta en vandrarhemssäng med knölig ribbotten, en redig förkylning och på tok för trevligt sällskap för att man alls ska prioritera sömn. Sjukt övertrött, speedad och trögtänkt på samma gång. Ont i halsen, tom i huvudet. Glad.

Så in i själen glad över att ha alla underbara människor omkring mig, även om jag själv inte orkar leva upp till den nivå och det engagemang jag skulle vilja. Så in i själen glad att ha den där underbara människan som jag delar våningssäng med i mitt liv...

De där veckorna i Umeå går alltid, på nåt sätt. Oavsett vilket mentalt skick man är i när man kommer dit så går det. På något märkligt sätt har det haft en tendens att hända saker just i anslutning till Umeå-veckorna. En del av tillvaron har vänts upp och ner och sen har man slängts in i en Umeå-vecka med allt vad det innebär, och där har energin och det inre kaoset på nåt sätt tagit ut varandra.

I torsdags kände kroppen dock för att jävlas och så snart jag kommit i säng med min hesa hals där vid midnatt nån gång så svullnade näsan igen. Väldigt onödigt! Tvingas andas genom munnen när man har ont i halsen är ingen höjdare, för då börjar man hosta och hosta är ingen höjdare om man tänkt sova... Vid fyra gav jag upp sömnförsöken men låg envist kvar tills klockan släpat sig fram till fem, då steg jag upp och stod i duschen en halvtimme med huvudet mot väggen medans världen snurrade. På schemat stod allehanda uppspel men eftersom vår grupp gjort bort det redan på torsdagen så var det bara att lyssna. Vi slutade en timme tidigare än tänkt och när jag sen kom hem med mitt pick och pack rasade jag ihop raklång på sängen.

Mitt förkylda och övertrötta tillstånd till trots så kom jag mig faktiskt iväg till M's 25-årsfirande. Stillsamt och trevligt var det, helt perfekt för min del, sent blev det heller inte och skjuts fick jag hem. Sov sedan som en sten till sju imorse då mitt dunkande huvud väckte mig. Jag kom mig upp, sparkade tån i sovrumsdörren, fick i mig en alvedon och somnade om. Tre timmar senare knackade mamma på dörren och ville höra hur det var... Jotack. Jag lever. Jag känner verkligen att jag lever.

Benedictus XVI - Guds lille bortbyting!

"Enligt en undersökning av det franska opinionsinstitutet Ifop som publiceras på söndagen anser 43 procent av katolikerna att påven ska pensioneras eller lämna sitt ämbete. 80 procent vill ha en modifiering av Vatikanens åsikter om bland annat preventivmedel och aborter.

Ungefär hälften anser att Benedictus gör ett dåligt jobb när det gäller att försvara katolicismens värden. I augusti förra året var den siffran 13 procent. Påven har framkallat ilska och protester världen runt sedan han under sitt besök i Afrika, den värst aidsdrabbade regionen i världen, slagit fast att kondomer inte är rätt lösning för att bekämpa aids."

Behöver jag nämna fördömandet av den läkare som utförde aborten på den nioåriga flickan i sydamerika (samt hennes mamma) men förlåter hennes styvfar, mannen som förgrep sig på henne och gjorde henne gravid? Nioåringen väntade tvillingar vilket innebar att både hennes och barnens liv var i direkt fara. Flera biskopar har fördömt påvens handlande i frågan och missnöjet jäser...

Bilden av katolicismen som något förlegat, oföränderligt och stofilt utan anknytning till vetenskap och modern verklighet bevaras och frodas i påvens fotspår. Han tycks gå fram som en egensinnig och cynisk trädgårdsmästare som systematiskt undviker förändringens örtagårdar för att istället ösa liv och näring över förlegade tistelsnår.

Redan katolicismens bättre sidor ter sig främmande och i många fall motbjudande i mina ögon, men påven är jag nu närmast benägen att utnämna till Guds lille bortbyting! Hur fasen hamnade det rötägget i redet?

Att så pass många kritiska röster ändå höjs i de egna leden talar till katolikernas försvar, somliga tycks trots allt ha någon form av sunt förnuft och kritiskt tänkande i förvar. På det stora hela belyser det dock systemets stora brister och inskränkt naiva världsbild vilket lyfter fram katolicismens omfattande efterblivenhet... Rensa och sanera garderoben noggrant innan ni som kollektiv kräver att bli tagna på allvar igen! När högsta hönset i en så hierarkisk rörelse utgörs av en sån som han så är det faktiskt på sin plats att i Guds namn göra honom till helig hackkyckling och köra ut honom från Vatikanen, för såväl katolikernas som världens bästa...

Klackarna i taket!

"Hä sitt int' fast" om man säger så... Aldrig, aldrig har jag varit på ett stelbent släktkalas! Minst stelt är det dessutom på pappas sida, och farbror G's 60-årskalas igår var inte något undantag.

Det skålades och hurrades och sjöngs, och som röstresurserna är rätt väl tilltagna bland bröderna (och många av deras bekanta) så blev det en rätt livad kväll.

I baren hamnade jag. Marcus var inte helt pigg utan hade lite ont i huvudet så han var på golvet och fixade. Jag trivdes bra bakom bardisken men visst får man en annan upplevelse av kalaset än de "på golvet" får... Inga värderingar, bara ett konstaterande.

Kvällen var hur som helst väldigt trevlig, och vi fick faktiskt sitta och äta och ta det lugnt emellanåt, men när den var över vid tvåsnåret var jag rätt nöjd... Det blev onekligen en lördag värd namnet.

Kort om helgen...

Hej vad det går! Halva lördagen har snart försvunnit och jag har knappt gjort annat än bråkat med internet och skanner, startat om trilskande datorer och mailat filer och dokument kors och tvärs... Hoppas bara att dator(erna)-eländet behagar sköta sig nu! Vi kommer väldigt väl överens allt som oftast men den har varit lite kinkig på sistone. Suck. I want to love you but you sure do make it hard...

Ikväll har farbror G sin 60-årsmiddag och Marcus och jag ska hjälpa till och servera. Me behind the bar, serving whiskey, can you imagine? Tror jag sätter brorsan på det dock, det känns som om jag är effektivare i köket än vad han skulle vara... Innan kalaset drar igång är det som sagt datorer och tidningsredigering som gäller, morgondagen lär se likadan ut. Helst skulle jag fått iväg ett par skoluppgifter också, så jag slipper tänka på det i Umeå, men vi märker väl hur det blir med den saken... Helgen lär nog gå av sig själv som det verkar.

Marc Jacobs förlovar sig!

Ska det va skvaller så ska det vara sånt som sprider lycka i världen!

Hoppas de får ett underbart liv tillsammans, utan allt för många trångsynta homofober och allt för påträngande paparazzis...

Allt är glömt...

Idag flöt allt på precis som planerat, om inte bättre.

Jag fick ha sexorna i musik som det var tänkt och prata ordentligt med A-M. De timmar jag skulle vikariera var väldigt lugna, jag hade bara en elev (den andra i "lilla gruppen" var sjuk) och han jobbade väldigt flitigt när han nu fick vara helt ostörd. Skönt!

Nu ska jag åka in till mormor en sväng, det blev aldrig av i tisdags när mötet började så tidigt...

Defintionen av dubbelfel:

Det måste väl ändå vara att fixa en vikarie till niornas engelska när de är på Prao? Att för det första glömma att de är på Prao, och för det andra fixa en vikarie.

Vikarien ifråga skulle ha varit jag, men jag tänkte inte på att det var nior det gällde utan blev bara tillfrågad om jag kunde ha en engelskalektion på fredag. Som tur var insåg vederbörande onödigheten i att sätta en vikarie på en inställd lektion redan idag så nej, ingen engelska på fredag. Inte med 9:orna i alla fall...

Barndomsfilosofi I

När jag var riktigt liten kunde jag ibland tänka väldigt invecklade tankar och dra väldigt märkliga slutsatser, låt oss börja med att konstatera detta...

Det är förvisso inget ovanligt, men jag väljer att dela med mig av några av dessa lustiga funderingar för att illustrera de intellektuella irrvägar små barn stundtals finner logiska. (Väl värt att begrunda, inte minst för lärare...)

Jag gick hur som helst på kyrkans barntimmar, som så många andra barn, och hade hört om Adam och Eva och paradiset och ormen och äpplet och det eviga liv som vi inte längre fick leva eftersom att...ja, ni känner till omständigheterna.

Finurliga lilla jag undrade dock i stillhet hur det kom sig att folk fortsatte äta äpplen för glatta livet om Gud nu blev så arg när vi åt det första? Skulle han inte kunna tänkas bli åtminstone lite gladare om vi gjorde vårt bästa för att låta bli? Kanske fick vi inte evigt liv men leva tills vi fyllde hundra kanske vi kunde få åtminstone?

Denna tankegång ledde till att jag undvek att ta några som helst initiativ till äppelförtäring under en tid. Åt det som bjöds mig men inte mer eftersom jag inte kände för att sprida min filosofi till den säkerligen oförstående omvärden.

Idag har jag dock, sedan länge, övergett den äppelfria livshållningen och är därmed att betrakta som minst lika syndig som alla andra! Jag har mött många fruktätande gamlingar så Gud bryr sig uppenbarligen inte...
__________________________________________

Insikt: Ät äpplen, det hjälper inte att låta bli!
Slutsats: Lyssna på doktorn, inte på Gud.

Livräddning, lärarkompetens och årsmöte...

Idag har jag vikarierat i svenska/engelska, SO och idrott. Sanslöst rörigt, och vansinnigt tröttsamt.

På språket var det flera som helt enkelt inte fick något gjort, på SO:n var det allmänt kaos i början vilket jag delvis tillskriver det otympliga systemet de har infört med datorerna på skolan. Någon datasal finns inte längre, utan bara bärbara datorer som man bokar och släpar med sig på en vagn. Sen ska eleverna ha åt sig en dator, hitta ett eluttag som funkar o.s.v... Arbetet blir så lätt ostrukturerat när de sitter vid datorer så låt de åtminstone sitta vid stationära! Nåja, när de väl kom igång funkade det väl men ändå. Sen ska man samla ihop alla datorer och köra iväg med dem och låsa in dem och hinna iväg till idrotten då, på tio minuter...

Att idrottsläraren inte lämnat någon nyckel där hon sa att hon skulle lämna den gjorde inte saken lättare. Tack gode Gud för vaktmästare! Simning stod på schemat. Livräddningsövning, d.v.s. öva på att bogsera varandra. Av någon outgrundlig anledning hade de simning i smågrupper om 6-8 elever som då bara hade 25 minuters simning... Lönt att byta om? Det undrar jag nästan men tydligen skulle det vara så. Några av killarna som jag känner sen förut hade vansinnigt svårt att ta nånting jag sa på allvar, och en av dem vägrade gå och duscha när hans grupp var klar, så jag får dessvärre rapportera ett och annat till gympafröken imorgon.

Fy för att vara gympalärare säger jag bara... Det är ett av mina sista ämnen på önskelistan.

Inte för att det är tråkigt, utan för att odisciplinerade ungar blir rent odrägliga. Det finns så mycket handlingsutrymme på idrotten, och det har de förstånd att utnyttja till max. Vad gör man förresten när någon vägrar gå upp ur bassängen? Vill det sig riktigt illa på en vanlig lektion kan jag ju faktiskt ta ut eleven ur klassrummet, handgripligen. Om det verkligen är nödvändigt. Eller i vart fall hämta någon annan som kan hjälpa mig styra upp det hela. Ungar i en bassäng lämnar man inte...

Det sämsta med dagen var nog det faktum att hälften av alla lärare ju var borta på utbildning, andra hälften åker på torsdag, och därmed var väldigt många lektioner vikariebemannade. Må så vara att det i nästan alla fall var av lärare de redan har i andra ämnen men allt blir ändå så fel, hela dagen blir helt skev för ungarna. Imorse, innan jag hade dem, så var det en lektion som rent av blev riktigt otrevlig enligt läraren och sånt är alltid tråkigt. Är klassen i lite obalans redan innan så krävs det inte mer än att någon kommer och styr om en massa i deras schema för att allt ska braka ihop... Tyvärr.

Vilket osökt får mig att fundera över vilka oerhört flexibla varelser vi lärare tvingas vara, allt som oftast. Visst finns det stelbenta typer i kåren också, men de flesta jag känner till är experter på att trolla med knäna och styra upp det mest omöjliga läge. Av egen erfarenhet vet jag att det sällan förekommer veckor som går helt enligt schemat, knappt en dag går utan att något behöver ändras. Är det inte lektioner som behöver byta tid så tvingas de byta innehåll och upplägg eller lokal. Utan förvarning kan man få hoppa in och styra upp läget på någon annans lektion, i ett helt annat ämne.

Är det något jag beundrar så är det skickliga lärare. Är det något som är skickligt så är det just detta att (nästan) alltid klara av att landa på fötterna i alla lägen. Makalösa människor!

När jag väl kom hem hann jag i princip få i mig lite att äta och uppdatera mig om läget på mina nätkurser, sen var det till att sticka iväg igen. Årsmöte med Harmonikåren, och jag som revisor skulle dessutom vara på plats tidigare. (Tack A för att du ringde, det hade jag helt glömt!) Mötet avlöpte helt i sin ordning, inklusive div. utsvävningar, och sedan det obligatoriska fikat avklarats var det dags att göra kväll. Trött i huvudet är bara förnamnet...

Warhol Wisdom II

VFU, vikariat och 30-timmarsdygn...

VFU:n var väldigt givande, gjorde mig väldigt arg (p.g.a. organisatoriskt förfall) och gav mig mer att göra.

Precis vad jag behövde och vad jag hoppats på att slippa... Imorgon ska jag vara SO-, svenska/engelska- samt gympavikarie. På gympan är det simning, livräddning rent av. Hej och hå... När jag fått ut alla ungar ur simhallen, vid liv förhoppningsvis, ska jag till mormor och äta middag och sen på Harmonikårens årsmöte.

Jag överlever förmodligen den här veckan, men jag ser inte fram emot nästa. Jag kan inte det jag ska spela, jag har inte läst och skrivit det jag ska och jag har tenta på religionskursens tråkigaste moment... All at once. Jag vill inte. Allt känns bara fel, inte roligt alls, jag vill bara slippa alltihop... Visst ska det bli roligt att träffa alla, men det är också det enda. Jag varken vill eller orkar. Usch. Usch för att känna så!

Det sämsta är att jag inte kan koncentrera mig på att ladda för det som komma skall heller för här och nu finns det mer än tillräckligt för mitt dåliga samvete att ägna sig åt. Tidningseländet måste in på korrektur innan jag åker och div. gruppuppgifter till religionskursen och kursen i interkulturell pedagogik går heller inte att ignorera eftersom det handlar om just gruppuppgifter (och jag vet ju själv hur pissed man blir på den som inte sköter sitt i sånna sammanhang) så...

Hur vore det om vi införde 30-timmarsdygn?

Det låter väldigt rimligt tycker jag, för då skulle man kunna ägna 24 timmar åt sånt som måste göras men ändå få sova sex...

Som man bäddar får man ligga...

...och just nu ligger jag riktigt risigt till om jag får säga det själv.

Usch vad jag inte tycker om sånna här veckor när allt kör ihop sig! Både roligt och oroligt, allt på en gång... Tidningsredigerande, tenta, inlämningsuppgifter, VFU, årsmöte och tre födelsedagar varav två jämna (och den tredje är pappas). Och fem lååånga dagar i Umeå. Helst skulle jag kommit mig iväg på en musikal också. Några av "mina" ungar som är inblandade så det vore kul att se, jag har bara sett lite från repen. Suck.

Helst skulle jag hinna med mycket annat/många andra också men jag får skylla mig själv...

Jag har skapat denna röra, jag tar åt mig all ära!

Gästspel på hemmaplan

Så var man tillbaka i Storskogen då!

Rejält med snö och bländande sol, antingen blir det solglasögon på eller så får promenaden vänta tills i eftermiddag...

Igår när jag kom stod middagen på bordet och sen blev det Melodifestival för hela slanten. Vinnarbidraget borde översätta refrängen enligt mig, då skulle det kunna bli lite Josh Groban-feeling över det hela men nu... Nja. Inledningen är för svag, även om refrängen lyfter. Vi får väl se hur det går...

Idag står det tidningsredigering på schemat och imorgon ska det VFU:as! Full rulle på skolan hela veckan, och på tisdag är det årsmöte med Harmonikåren. Och plugg. Uppgifter som ska skrivas och låtar som ska repas in... En brutal vecka som ändå bara är en föraning av vad som komma skall, för nästa vecka är det ju både musik 9-to-5 plus tenta á la artikelskrivning på momentet "Systematisk telologi". Man tackar! Precis lika träligt som det låter... Nästa moment rör dock buddhismen och hinduismen, så jag får väl försöka blicka framåt.

Per aspera ad astra!

Feminismen är så hopplöst omodern!

Själva ordet feminism känns väldigt exkluderande och feminist skulle jag verkligen inte kalla mig själv.

Det handlar inte om att kvinnor är lika mycket värda som män, utan om att alla människor är lika mycket värda. Att säga att “jag är lika bra som dig” istället för “vi är lika bra” är faktiskt inte att säga samma sak. För det första skiljer man på mig och dig i det första påståendet och för det andra innehåller det en jämförelse som trots sin slutsats innehåller en inbyggd värdering. Den jag jämför mig med är dig. Du är normen, men jag är lika bra. Om man säger att vi är lika bra så är påståendet rätt igenom värdeneutralt. Det är en j-kla skillnad! Samma sak med att kalla sig feminist istället för humanist.

Visst utgör kvinnor den mest förtryckta delen av mänskligheten, och visst är förhållandena vedervärdiga värden över och visst finns det orättvisor så det räcker även här i Sverige men ska vi slåss för nånting så ska det väl vara för vår rätt som människor? Jag vet att det kan behöva radikala grepp för att förändra sånt som tycks hugget i sten men för min del har feminismen alltid haft en besk bismak av hämndlystnad. Om man som feminist går runt och hatar män för att de vidmakthåller orättvisor borde man väl hata kvinnor som bidrar till detsamma också, eller? Såväl män som kvinnor kan bidra till att bevara orättvisor av bara farten, utan att det ligger något ondsint uppsåt bakom det, men att själv flippa ur och börja spotta på dem för det istället för att föregå med gott exempel och nöja sig med att peka med hela handen är allt annat än beundransvärt.

Dessutom har dagens "feministiska diskussion" spårat ur. (I vart fall i vårt hörn av världen.) Man vill både äta kakan och ha den kvar. Det åtråvärda som männen har vill vi också ha, men det som är mindre åtråvärt kan de få behålla. Och det åtråvärda som vi är ensamma om förblir vi gärna ensamma om, så det så! Dylika "ställningstaganden" är ju inte bara kontraproduktiva utan rent dumma, och i sig skäl nog till att jag skulle skämmas för att kalla mig feminist. Faktiskt.

Den ursprungliga tanken är god, men det feministiska företaget har förvanskat produkten (åsikterna och målen) till något som inte alls tilltalar mig som kund. Jag vill inte befatta mig med ett varumärke som i så stor utsträckning går utanför de moraliska ramar jag själv satt upp, då håller jag mig hellre till humanismen. Den som vill kalla sig feminist får gärna göra det, men jag skulle inte vilja känna mig tvingad att förklara och närmast ursäkta mig själv varje gång jag gjorde det. Feminismen i sig skulle annars kunna vara väldigt bra men den har inte vårdat sitt varumärke särskilt väl. Sorry...

Miracles do happen!

Har ju glömt att upplysa världen om att mamma hittat mina försvunna skivor!

Ända tills nu har min fysiska skivsamling utgjorts av E.U.-skivor (Efter-Umeå) då vi all hast stuvade undan allt i alla vrår som fanns lediga när jag "tillfälligt" flyttade hem. Det var apmycket grejer, sjukt ont om plats, jag fyllde år ett par dagar senare och vi skulle iväg till London veckan därpå... Ingen orkade riktigt. I snart fyra år har jag alltså levt utan dem! Visst kan man ladda ner, men ändå. Det är inte samma sak... Det ska bli häftigt att gräva igenom kartongen.

Tro hur många skivor det är som man glömt att man hade, och vilka är det man glömt?

Warhol Wisdom I

Så många kurser, så lite tid!

Jag kommer aldrig lyckas hålla mig till att läsa på halvtid igen.

Jag ska jobba i höst, kanske inte heltid men åtminstone halvtid. Tanken är att jag ska hålla mig till det, samt att läsa färdigt musiken (inkl. C-uppsats) och bädda för att tid och ork verkligen ska räcka till men hjälp...

Jag satt och letade tänkbara kurser till Marcus häromdagen. Jag har tillbringat åtskilliga timmar med att sondera utbildningsterrängen så jag fick lätt ihop ett tiotal perfekta kurser, men tror ni inte att jag fastnade för en massa kurser själv också? Jodu tack...

Barns språk- och talutveckling, 15 hp

Etnologi A, 30 hp

Perspektiv på queer/sexualitet i skolan, 15 hp

Alternativa pedagogiska inriktningar, 15 hp

Och det är bara några godbitar ur Umeås distansutbud! Det finns så sjukt mycket, och då har jag ändå hållit mig till religion/musik/pedagogik...

Vid Uppsala Universitet kan man läsa det här:

Musikhistoria A, 15 hp

Allmän musiklära, 7,5 hp

Jazzhistoria -Storbandsjazz, 7,5 hp

Musikteori A, 15 hp

Musiketnologi - Världsmusik, 7,5 hp

Populärmusikstudier, 7,5 hp

Naturvetenskap och religion, 7,5 hp

Helighetens döttrar: Myter om kvinnor och gudinnor, 7,5, hp

Allt på distans!

Jag får nog be till studenternas skyddshegon Ganesha (Eller vad man nu gör till en hinduisk gud, offra lite kanske?) om att jag ska vakna med åtta huvuden imorgon eller nåt sånt...

Dreaming of London...

Jag säger ingenting, men allt är London.
Vad känner ni igen?

Söndagstrist...

Söndagar är nästan snäppet värre än vardagar ibland! Plugg, trappstädning, gruppuppgifter och inlämningar... Måttligt underhållande.

Som tur är kommer Martins moster förbi på middag ikväll. Alltid något, men annars vill jag mest bara att dagen ska gå.

Sjung distanskursens lov!

När en distanskurs fungerar som bäst fungerar den som den kurs i interkulturell pedagogik som jag just nu läser vid Lunds Universitet.

Engagerade kurskamrater som delar med sig av sina tankar, tycker till och är på hugget. En engagerad och närvarande lärare med överblick och insyn. Uppgifter vars upplägg är genomtänkt och praktiskt genomförbart. En givande och väl fungerande kurs helt enkelt!

Dra er inte för att plugga på distans gott folk, det kan bli precis hur bra som helst...

Schack matt...

...eller i vart fall helt tom i huvudet.

Att åka hem ensam och sen få ha lägenheten helt för mig själv kändes väldigt märkligt. Jag åkte ju med Marcus in till Centralen, hjälpte till att bära väska och så, och när jag stod i rulltrappan ner till tunnelbanan slog det mig att man vänjer sig vansinnigt fort. Snabbare än man tror ibland.

Jag tycker om mina ensamma dagar, att pyssla på för mig själv, läsa, åka runt bland biblioteken o.s.v. Jag vill inte ha det så jämnt och ständigt men jag tycker om det, precis som jag tycker om dagar som de senaste. Dagar då man bara är ensam när man går på toa. Att äta, sova och umgås med dem man tycker om 24/7 är helt underbart, i måttliga mängder.

De senaste dagarna var perfekta. Visst blir man trött av att hela tiden vara igång, såväl fysiskt som psykiskt, men att få spendera tid med dem man älskar men annars inte har så mycket tid för är värt hur mycket som helst...

Vi var rysligt effektiva igår...

Först åt vi frukost och slöglodde på TV, sen bar det av till Gustavsberg och Fabriksbutiken. Efter lite shopping tog vi bussen tillbaka till Slussen och åkte sen vidare mot Odenplan och den inplanerade kinalunchen. Efter maten strosade vi omkring lite på smågatorna och Marcus hittade en gammal Fantomen-tidning han saknade i sin samling. Bingo! Nästa anhalt blev Söder och där avverkade vi norra Götgatan och Söderhallarna med The English Shop. När vi var klara där åkte vi faktiskt hem en stund. Snodde ihop en sockerkaka, tvättade två maskiner, såg på Top Model-reprisen och körde igång med kycklinggrytan... Martin kom hem mitt i matlagningen men eftersom grytan mår bra av att stå en stund fick han vila lite efter jobbet medan vi tog en snabbtur till Globen och gallerian där. När vi kom tillbaka hade Martin satt på riset och maten smakade grymt gott, och fötterna var rätt nöjda med soffläget.

What a day!

Det var lite bitigare i luften än man har anledning att tro med tanke på bilden men faktiskt riktigt skönt! Nu har nästa dag redan börjat, dags att åka...

Storebror Ö

Stora lillebror Ö rättare sagt, men jag brukar säga att jag fick en lillebror en gång men nu har en storebror. Jättepraktiskt!

Han kom igår kväll och idag ska vi dra ut på stan, vi har lite preliminära planer men allt från Gustavsberg, kinalunch och Hedengrens bokrea till biobesök ska hinnas med under de närmsta dagarna...

Oh brother, så kul att ha dig här!

Jungfru Maria, en av alla oss...

Den mest kända kvinnan av alla oss som bär namnet, som för övrigt är den kristna världens vanligaste* kvinnonamn.

Före reformationen var det dock ingen som fick det namnet i Sverige, av hänsyn till ovan nämnda kvinna. Men det var då det, sen brakade det lös...

Idag hade vi i vart fall namnsdag allihop, stort grattis till oss!

Jag har fått världens härligaste namnsdagsmassage av Martin och lagat en riktigt god namnsdagsmiddag till oss båda så värre dagar har världen skådat... Särskilt speciellt är det inte, men jag trivs med mitt namn.
________________________________________

*Ask me, vi var fyra Marior i min klass på gymnasiet!

Pilutta dig!

Min pappa är ingen negerkung, även om hans hår är ganska svart, och min mamma är ingen ängel, även om hon är väldigt snäll och jag är varken Pippi Långstrump eller Madicken men jag kan faktiskt göra som jag vill ändå. Så länge jag tar konsekvenserna...

Just nu har jag god lust att bara skita blankt i teologimomentet, det känns så jobbigt och tråkigt så jag bara vill kräkas över det, men då vet jag att jag kommer få läsa in det senare eller tugga mig igenom något annat istället och det känns inte heller så lockande. Eller jo, det gör det. Jag har hittat en hel drös 7,5 poängare på A-nivå som verkar långt mer intressanta men samtidigt vore det fusk. Då vore jag bara en liten lort. Eller? Är man kanske en liten lort när man inte vågar säga ifrån eller bara strunta i sånt som känns helt fel? Inte lätt att veta vilket.

Jag ska fundera på saken över helgen, sen ska jag bestämma mig och då blir det som det blir.

Om jag inte hoppar av (läs: skiter i) det här momentet så ska jag göra det som krävs, men inte en smula mer. Allt jag vill ha är ett betyg, så krasst är det faktiskt. I värsta fall får jag dras med omtenta och kompletteringar ända till sommaren men det får jag väl bjuda på då! Usch vad jag velar...

Jag skulle gärna vara lärare i religion, tror jag. Lite Åke-möter-Yoda sådär... På rätt sätt. Provokativt men pedagogiskt. Det är bara det att det här med att själv studera religion inte alls verkar ligga för mig, inte för fem öre... Hälften har känts rätt, hälften hade jag lätt bytt ut mot något mer matnyttigt. Tyvärr. I det här läget kostar det dessutom en del, psykiskt sett, och det känns verkligen inte som om det är värt det. Ska jag, så är det "bara för att", för att få poängen och för att få kursen intakt. Det känns helt fel men samtidigt har jag egentligen inte något att skämmas för. Blir jag godkänd så är jag ju godkänd, eller hur? Oavsett ambitionsnivå.

Där tror jag att pilutta-grejen kommer in... För att jag kan ta mig rätten att skita i all form av överhypade ambitioner och bara göra det som är nödvändigt. Det är faktiskt alldeles tillräckligt, pilutta dig!

Tea for two...hundred.

Sist Martin och jag var på Gunnarssons drack jag ett så vansinnigt gott te, Anastasia från Kusmi.

Jag tog med tepåsen hem (Omslaget alltså. Själva tepåsen, som var av tyg, ämnade jag faktiskt om än motvilligt.) och googlade rätt på närmsta butik och hade nog satt teet i halsen om jag inte redan svalt det... 200:-/burken! Jag tackar jag. Men nån dag när jag känner mig riktigt duktig och bra (och rik) ska jag minsann köpa mig en burk, så det så. Bara burken är ju värd minst en hundring!

Tio tusen röda rosor...

Det här fick mig att le idag!

Jag tycker det var vansinnigt fint gjort av professorn, att inte ens vilja ha reseersättning, och än finare av alla människor som skickade blommor...

Efter att ha sett The International känns det faktiskt inte särskilt långsökt att dra paralleller till Pirate Bay-historien... Det är liksom så mycket större än folk förstår. Det går inte att komma åt. Visst tycker jag att folk ska få betalt för sitt arbete och sina alster men det här med fildelning kommer aldrig gå att kontrollera, det är bara att inse. Satsa energin på att komma på ett sätt att rida på vågen istället för att tro att era sandslott till vågbrytare kommer utgöra något mer än ett symboliskt men verkningslöst statement.

Tumba bibliotek, skagenröra och The International

Igår var första dagen på herrskapet Ö/Ö's sportlov! Löjligt skönt...

På förmiddagen flydde jag dock fältet, hela vägen till Tumba bibliotek som fått in en bok jag stått i kö på. Jag passade på att vimsa runt ett varv i Tumba Centrum också men det var allt annat än upplyftande så jag åkte snabbt hemåt.

Resten av dagen bara försvann och på kvällskvisten gick Martin och tränade och jag styrde kosan mot Ica med lovfirarplaner i middagstankarna... Hemgjord skagenröra á la magnumportion på rostade baugetter med en god sallad och öl till Martin och alkoholfri cider till mig. Och sen choklad. Sämre kan man ha det en onsdagkväll vill jag lova!

Idag tog vi sovmorgon sen gjorde Martin lite tråk-ärenden medan jag stökade och fixade lunch och sen åkte vi in till stan och gjorde lite ärenden och sen blev det bio. The International på Rigoletto. Inte alls så dum, faktiskt riktigt bra, men inte helt klockren... Jag vet inte. Det är en sånt film som blir bättre när man fått tänka på saken men inte en sån som jag skulle köpa på DVD sen för att den är åh-så-bra, tror jag... Nåja. Det blev sen middag i Kungshallen och sedan hem. Nu är jag ganska trött, känns som om det varit helg men imorgon är det fredag... Skumt, men skönt.

Bibliotekskortsmysteriet

Jag undrar varför lånekorten alls finns, som fysiska kort.

Ofta kan man ange sitt personnummer om man glömt lånekortet hemma och man dessutom knappa in det själv i självlånedisken och behöver inte ens besvära någon bibliotekarie.

Kan de inte registrera ens körkort så att man kan dra streckkoden på det eller helt enkelt skippa korten om det nu går lika bra att bara knappa in sitt personnummer?

Detsamma kunde ju gälla alla dessa medlemskort man har i allt från butiker till föreningar... Registrera personnumret, som man ju ändå måste uppge när man vill gå med, och låt det räcka! Sen kan man gå in och kolla på nätet om man glömt var man är medlem och inte o.s.v. Det känns väldigt förlegat med en massa plastkort i dagens miljömedvetna samhälle. Själv har jag sex olika lånekort, bara till bibliotek här i Stockholmstrakten. Och ett till Härnösand, Umeå, Örnsköldsvik...

Amor vincit omnia, grattis Victoria!

Spikat och klart, nästa försommar blir det kungligt bröllop! Victoria får sin Daniel tillsist, åh så härligt med lyckliga slut!*

När jag först hörde nyheterna på TV imorse tänkte jag att "Men vad f-n... Har till och med TV nappat på ryktena nu?" men nån timme senare var jag ganska säker. Det var mycket som talade för 2010... (Jag som älskar symbolik köpte t.ex. det här med att Bernadotte-släkten firar 200 år i Sverige nästa år.)

Melodifestivalen kan slänga sig i väggen, nästa års folkliga spektakel blir ett kungligt bröllop!

Ja, jag är rojalist. På nåt vis. Det är både omodernt och odemokratiskt men någon sentimental del av mig tycker att det är fint... Samma del som tycker att skolavslutningar med fördel kan hållas i kyrkan gissar jag. Den del som aldrig riktigt kan acceptera pocketboken så länge det finns inbundna, den nostalgiska delen som sätter värde på traditioner för traditionens egen skull.

Än en gång grattis Victoria, du är inte bara ett levande kulturarv utan en ytterst modern blivande drottning som satt en feministisk knorr på den gamla askungesagan!

______________________________________

*Inte för att det är något som är slut i och med ett bröllop, men det är ju i alla fall en milstolpe som heter duga. Särskilt om man är kronprinsessa och inte bara kan ta sitt pick och pack och bli sambo hur som helst...

Lyxlunch

Det här är en riktigt dålig bild på en riktigt god lunch!

Martins fiskgryta. Vit fisk, cocosmjölk, röd curry, spenat, broccoli, morötter och lite lök. Grymt gott...

Plan A, B och...annars?

Jag tänkte ägna förmiddagen åt att granska valda delar av utredningen om lärarutbildningen, den kommer ju bli omgjord igen och förslag ligger ute och för mig som inte hoppat på något program än har det ganska stor betydelse.

Frågan är om jag ska skynda mig att hoppa på det här tåget innan sista vagnen försvinner utom synhåll eller om jag ska ta en runda på stan i väntan på nästa tåg, om det är värt väntan...

Det kommer bli nya examina som till viss del lägger krokben för mina planer, men om det går att gå runt det och istället dra fördel av systemet återstår att se, det är inte heller omöjligt. Det skulle kunna bli så bra det här, jag har så stora tankar men de är så oprecisa än så länge och så svåra att precisera när det inte finns några ramar. Ibland kan jag undra om det nånsin kommer bli något av det här, andra dagar finns det inga gränser för storslagenheten...

Både tvivlet och självsäkerheten skulle må bra av lite struktur, och det ska jag försöka ordna. Det går inte över en natt och allt kommer säkert ändras både en och två gånger men jag behöver göra tankarna lite mer överskådliga i den mån det går.

Suicide Bunny XVI

En dagens!

Väder: Mulet. En massa snö på marken.
Humör: Trött. Pluggtrött och snötrött. Deprimerande väder...
Klädsel: Gråsvarta jeans, vitt linne, stickad omlott-kofta i brunt/guld/orange.
Låt: Kan inte säga nej - Veronica Maggio.
Läsning: Kursplaner, litteraturlistor, pdf-rapporter...
TV: Självmordsturisten imorse.
Fråga: Hur fasen ska jag hinna allt?
Citat: Det där om att leka Gud...
Konstaterande: Minnet är bra men kort.
Bäst: Det blir fiskgryta till middag, Martins fiskgryta!
Sämst: Upplägget på nästa religionsmoment.
Vill ha: Sol och bara gator!
Dagens fynd: -
Bragd: Har skickat in en av alla uppgifter, alltid något.

Självmordsturisten

Så har man suttit och gråtit en måndagsförmiddag då....

Jag har precis sett Självmordsturisten.

TV.nu beskriver den kort och osentimentalt såhär: "Dokumentär. Flera organisationer i Schweiz erbjuder hjälp till självmord, men Dignitas är den enda som vänder sig till utländska medborgare. Genom filmaren John Zaritsky möter vi engelske Craig och kanadensiske George vilkas sjukdomstillstånd har fått dem att söka upp mottagningen."

Den ene mannen är mycket svårt sjuk och hans hustru önskar hjälp att få dö med honom, vilket inte beviljas. De säger dock själva att de ska se till att lösa det på något annat sätt. Hon kan helt enkelt inte tänka sig att leva utan honom. Barn och barnbarn är innerligt älskade, men honom kan hon bara inte leva utan.

Den andre mannen har ALS. Han och hans fru åker till Schweiz där han får sluta sina dagar och sitt lidande till Beethovens 9:e symfoni genom att själv dricka koncentrerat sömnmedel. Så vackert, så hemskt, så tungt, så tröstfullt...

Jag ställer samma frågor som han själv gjorde.

Varför är det fel att leka Gud när man väljer att ända ett liv som råkat bli sådant att det ändå kommer att ändas mycket snart men då i plågor? Ett liv som förmodligen redan varit till ända om det inte varit för teknikens under. Är inte alla dessa livsuppehållande åtgärder att leka Gud? Är inte också det att ta sig friheter att ändra spelreglerna? Varför måste det vara fel att välja bort lidandet, om döden ändå är oundviklig?

Han hade gärna levt vidare. Han ville inte dö. Han hade gärna gjort ett annat val, om han bara haft något alternativ. Nu hade han inte det. Varför är det då fel?

Hej igen, mitt vinterland...

Som norrlänning borde man veta bättre, vintern gör ju oftast sin sista storstilade comeback först i slutet på mars (sällan kommer det så mycket snö som det nästan alltid kommer då) men jag hade redan tagit ett mentalt farväl av snösäsongen.

Den här bilden tog jag från badrumsfönstret imorse. Snön har satt sig väldigt mycket under natten, när vi gick och handlade igår var det jättetungt med snö på alla träd och buskar och imorse fick folk skotta fram sina insnöade bilar.

Det känns som om det blivit vinter igen, utan sommar emellan, usch och fy... Visst är det fint, men såhär ska det se ut vid jul! December och januari, sen får snösäsongen gärna vara över för min del.

Let there be light!

Hur många värmeljus gör man av med på en vinter?

Nog är det några hundra alltid... Stämningspyromani är fint.

Snön öser ner! What a Sunday...

Bokstavligt talat, inga singlande små flingor här inte utan det vräker ner!

Usch och fy... Jag som börjat ladda för vår, vad är det här? Martin har gått ut och tränat, jag har bosatt mig i soffan (dokumentärer, hästhoppning, nu musikministeriet...) men har lovat att följa med och handla sen. Fryser bara jag tänker på det.

Imorse konstaterade jag att vi faktiskt följt major Sharpe's öden och äventyr väldigt troget utan att det någonsin varit meningen.

Det har bara råkat visas på rätt tid när man sitter och äter frukost på helgen. Samma sak med Miami Ink. Har ni något ni alltid tittar på, utan att ni tänker att "nu ska jag se på det här"?

Suicide Bunny XV

Tjejkväll med...mig själv.

Jag känner mig lite frågande. Jag sitter i soffan och har tittat på melodifestivalen och nja... Tveksamt. Ingenting som lyfter eller skiljer sig från mängden. Det gick precis som jag trodde, redan innan jag hört låtarna. Finns det någon som blev överraskad?

BWO är för uttjatade för att gå direkt till Globen, Molly och EMD får alla idol/ungdomsröster och de är ju åh-så-söta enligt alla gamlingar utan att för den skull vara sådär ungdomsmärkliga.

Martin är på grabbkväll hos en kompis. Jag sitter hemma själv och är tjej, alltså har jag tjejkväll? Eller? Tjejkväll med mig själv. Riktigt skönt faktiskt. Skönt men tomt. Skön-tomt... Jag har det bra, han har förhoppningsvis roligt.

Funderar på om jag ska ta och baka, men vet inte om jag ids diska efteråt... Russinkakor vore ju inte helt fel i och för sig. Med havregryn... Får se om jag hittar receptet, det skulle ju vara en bra början. Helst skulle jag spela lite flöjt, men jag vet inte om det skulle uppskattas av grannarna. Kanske om jag bjuder på kakor sedan? Hmm... Ska man se till vad jag borde göra så borde jag städa, men att städa på en lördagkväll känns lite väl ambitiöst.

Jag återkommer...
_____________________________________

Update:
Än har det inte blivit några kakor, det blev en timmes telefonprat istället. (Städningen sket jag i men jag har diskat lite.) Nu är det jag och Spotify, har googlat recept men hittar inte Det Rätta...