Så har man suttit och gråtit en måndagsförmiddag då....Jag har precis sett Självmordsturisten.
TV.nu beskriver den kort och osentimentalt såhär: "Dokumentär. Flera organisationer i Schweiz erbjuder hjälp till självmord, men Dignitas är den enda som vänder sig till utländska medborgare. Genom filmaren John Zaritsky möter vi engelske Craig och kanadensiske George vilkas sjukdomstillstånd har fått dem att söka upp mottagningen."
Den ene mannen är mycket svårt sjuk och hans hustru önskar hjälp att få dö med honom, vilket inte beviljas. De säger dock själva att de ska se till att lösa det på något annat sätt. Hon kan helt enkelt inte tänka sig att leva utan honom. Barn och barnbarn är innerligt älskade, men honom kan hon bara inte leva utan.
Den andre mannen har ALS. Han och hans fru åker till Schweiz där han får sluta sina dagar och sitt lidande till Beethovens 9:e symfoni genom att själv dricka koncentrerat sömnmedel. Så vackert, så hemskt, så tungt, så tröstfullt...
Jag ställer samma frågor som han själv gjorde.
Varför är det fel att leka Gud när man väljer att ända ett liv som råkat bli sådant att det ändå kommer att ändas mycket snart men då i plågor? Ett liv som förmodligen redan varit till ända om det inte varit för teknikens under. Är inte alla dessa livsuppehållande åtgärder att leka Gud? Är inte också det att ta sig friheter att ändra spelreglerna? Varför måste det vara fel att välja bort lidandet, om döden ändå är oundviklig?
Han hade gärna levt vidare. Han ville inte dö. Han hade gärna gjort ett annat val, om han bara haft något alternativ. Nu hade han inte det. Varför är det då fel?
2 kommentarer:
Vad gäller mannen med ALS förstår jag bara alltför väl varför han gjorde som han gjorde. Vi fick spendera två hela år med att betrakta hur mommom blev sämre och sämre. Det är inte ett öde jag skulle önska åt någon; det är förmodligen en av de grymmaste sjukdomar som finns. Och att se det hända någon annan, att försöka svara på "Varför var det tvunget att bli såhär?", det är inte lätt det heller. Jag tycker att folk inte bara ska ha rätt att leva sina liv så som de önskar, de ska även ha rätt att avsluta det på det sätt de vill, i synnerhet om det står mellan ett lugnt insomnande och långt tids lidande.
Hej du...
Jag har aldrig läst din blogg tidigare men så såg jag den där dokumentären igår morse och blev väldigt berörd. Googlade namnet på dok och hamnade här. Känns bra att det inte bara var jag som grät i massor av att se detta...snacka om att det fick en att tänka på döden och livet....vilket man ibland glömmer fast båda finns där ständigt närvarande i allra högsta grad..Som sagt, skönt att det var någon mer som blev berörd. Ha det! Viola
Skicka en kommentar