Ingen big deal!

I'm a sambo-o, yes I am...

Vansinnigt fult och tråkigt ord, särskilt när det gäller i presentationssammanhang. "Det här är min sambo..." Va? Pojk- och flickvän låter bra mycket bättre, enligt mig.

På pappret är jag dock sambo, eftersom jag är skriven här nere nu, sedan i höstas. Flyttat har jag dock inte, vill jag påstå, så bilden är helt missvisande. Det är lite märkligt alltihop, men ändå inte.

Jag har ju bott här långa perioder de senaste åren men haft min "bas" hemma hos mamma och pappa eftersom jag jobbat, pluggat och praktiserat där. När jag inte varit hos dem eller här har det varit Härnösand eller Umeå. I den mån det varit möjligt har jag ändå försökt vara här nere så mycket som det bara gått men det har ändå varit ett upphackat flygande och farande och sällan har jag riktigt fått landa och i längden blir det rätt jobbigt...

Nu när jag inte jobbar mer, bara har en kurs som kräver fysisk närvaro och lägenheten är nyrenoverad (och inte full med brädor, spackelhinkar, verktyg och bråte) så var det liksom läge att byta "högkvarter" på allvar.

Vi behövde det, och jag behövde det. Nu kan jag få en ostörd tillvaro i både en och två månader, en vardag som innehåller det jag behöver och den jag älskar. Slippa räkna dagar. Äntligen andas, varva ner...

Familj, släkt och vänner har förvisso fått stryka på foten men jag mår så mycket bättre och jag uppskattar dem så mycket mer när jag åker upp och får träffa dem. Det här är en mycket bättre balans. Visst saknar jag, men saknaden är inte lika destruktiv. Jag kan vara ifrån familj, släkt och vänner en månad utan att relationen tar allt för mycket stryk. En kärleksrelation tål inte det på samma sätt. Efter närmare tre år behövdes det en stabil vardag, på allvar.

Jag går dock inte runt och säger att "jag har blivit sambo" eller att "jag har flyttat", för så känns det inte. Jag bor här nu, här är hemma, visst är det så. Men flyttat har jag inte, för jag bodde ju här till viss del redan innan och jag bodde inte hemma hos mamma och pappa fullt ut. Jag har omfördelat tiden, förskjutit tyngdpunkten. Nu är jag här sex av åtta veckor, istället för tre-fyra av åtta.

Flyttat har jag egentligen inte gjort sen jag flyttade från Umeå.

80% av det jag äger ligger fortfarande i kartonger sen dess, vilket kanske bidragit ytterligare till rotlöshetskänslan. Hit har det följt med lite småsaker nu och då. Ett par böcker, något till köket, några skålar, kläder, ett par skor... Nya saker har köpts. Jag har slagit ner mina tändstickstora bopålar allt eftersom och nu är det här faktiskt hemma på riktigt, inte bara "hemma hos Martin". Pricken över i utgörs väl av de möbler vi köpt tillsammans. Soffan, sängarna m.m... Det var lite av en milstolpe. Vårt. Tillsammans.

Ändå drar jag mig för det där med att säga att jag flyttat, för det låter så vansinnigt drastiskt och dramatiskt.

Flytta 60 mil, till Stockholm. I andras öron är det drastiskt och innebörden blir så enormt mycket större för dem än den var för mig, och det är jag inte bekväm med. Det handlar om etiketter och identitet och på den punkten känner jag mig lite ambivalent. Enligt somliga kan man inte bli något nytt utan att samtidigt upphöra att vara det man var förut, vilket jag inte håller med om. Det är ingen big deal för mig, men andra kan se det annorlunda och det är det jag vill undvika...

Men nu är det som det är, och jag bor faktiskt här! Här har blivit mer hemma, men det som var hemma förut är inte mindre hemma för det. Snarare mer.

Mer hem, mer kärlek! Så är det med den saken. Ologisk men enkel matematik. Ingen big deal, eller hur?