Jag är inte den som drar på mig stövlarna så fort jag får tillfälle men jag tycker om att veta att den "finns där", skogen alltså, och det är så skönt att bara få vara.Du kan äga en stad, den är ju skapt för dig och för människor i allmänhet och visst finns det känsla i en parkbänk eller stentrappa, i att luta sig mot en husvägg men den går inte att jämföra med skogen och naturen som du faktiskt är skapt för. Att sitta på en sten eller en klippa vid havet, gå barfota i sanden eller i gräset.
Säg den city-skyline som klår tallstammar i solnedgångsljus, den scenproduktion som klår ett rejält norrsken...
Tänk så många psykologer som skulle bli arbetslösa om folk var ute i skogen lite oftare! Lite skämtsamt påstående men ganska allvarligt också, man behöver låta hjärnan frikoppla ibland för att den ska fungera. Frikoppla ensam. Egentid på gym bland en massa folk, "skogspromenader" längs elljusspår och ensamhet i en lägenhet är inte riktigt samma sak. (Men bättre än ingenting.)
Åh vad jag vill ha vår nu!
Sitta på balkongen med solen i ansiktet, sitta på stenen i bäcken och titta på småabborrar solkatterna vattnet gör på bergväggen, se kastanjeknopparna svälla, gå på nysopade gator... Det bästa av två världar.
1 kommentar:
Ensamhet i en lägenhet är snarare en bidragande faktor till att folk mår dåligt. Ensamhet i en stad (eller tätort) är jobbig och kvävande; ensamhet i skogen är lugnande och uppfriskande.
Skicka en kommentar