Ibland svänger det fort, nästan med varje steg man tar, är det konstigt att man nästan blir yr? Som när någon plötsligt slår på lyset när man är nyvaken eller plötsligt släcker, innan ögonen hunnit vänja sig. Så känns det ibland. Jag hinner inte med och det jobbigaste är att man inte hinner se sig om, känna in och anpassa sig förrän det ändras igen. Hallå! Kontinuitet? Det får man tydligen inte begära av livet... Men man kan blunda. Det gäller bara att göra det vid rätt tillfälle. Blunda en kort stund när man vet att mörkret kommer, för att sedan öppna dem när ljuset är tillbaka. Då är det som om mörkret aldrig kom. Det funkar faktiskt, om det bara är små skuggpartier man ska igenom. Lita som att hålla andan och dyka. Blundar man när det blir mörkt på riktigt så går man vilse, eller drunknar om man nu ska likna det vid dykningen. Blir det mörkt på riktigt är det klokast att inta bara springa i vild panik utan vänta tills man kan se åtminstone konturer av tillvaron eller, om det inte går, känna sig fram åt rätt håll. Man kommer ut på andra sidan tillsist, på egen hand eller med hjälp av någon som har bättre mörkersyn.
2 kommentarer:
Jag borde ätit mer morötter som barn, det får man ju bra mörkersyn av, eller? För just nu är det inte så bra.
Fint skrivet! Intressant approach att jämföra livets upp- och nergångar med mörkret och ljuset på det där sättet.
Angående din kommentar: Haha, det är nog sant att vi glesbygdsbor ser något i storstaden som inte de infödda ser.
Hoppas du har en bra dag! Nu ska jag också ta tag i disken! Det tog nu länge att bli klar med pluggandet för i dag! Hade tänkt vara mer seriös och plugga lite i början av kursen också, och inte bara i slutet. Kram!
Skicka en kommentar