Oh-my-bama...

All the way... Jag är lättad. Fascinerad. Glad. Förvånad.

Istället för att ha sagt "Obama" i opinionsundersökningar, för att det låter bättre, men sen ändå rösta vitt och republikanskt tycks folk närmast ha sagt "McCain" för att de inte vågat stå för att de tyckt att Barack var ett bättre alternativ än den uramerikanske gamle hjälteräven. Kanske inte, men ändå.

Det är storslaget. Valets utgång är storslagen, oavsett vad som händer sen.

Jag tänker inte våga mig på att hylla honom som politiskt mirakel innan det hunnit visa sig vad som kommer hända med U.S.A. och hur mycket som verkligen kommer förändra. En president är ju inte allsmäktig, och han har synnerligen lite ekonomiskt svängrum och vansinnigt mycket att reda ut, men en rejäl förändring jämfört med Bush lär det ju i vart fall bli. Tack och lov.

Men mest imponerad är jag ändå av att U.S.A. plötsligt har blivit ett föredöme, åtminstone på någon punkt. Att de släppt fram en president som inte ens räknats som fullvärdig medborgare för mindre än ett halvt sekel sedan. Det är stort. Tänk på alla som fick uppleva detta att för första gången få gå och rösta i sitt eget land och nu får se en president väljas ur de egna leden. Säga vad man säga vill men det har en ofantligt stor symbolisk betydelse och det tycks ha öppnat ögonen på många som aldrig uppfattat politik som något som angår dem, visat dem att de har en röst och fått folk att våga göra sin röst hörda. Föredömligt om något!

Lycka till Obama, och grattis.

Grattis U.S.A. inte minst.
Det här var det bästa ni gjort på mycket, mycket länge...